så vackert...
Jag fastnade idag, en ny kärlek.
Som några gånger innan när jag hittat en blogg så fastnar jag. Det är inte ofta, men har hänt några gånger tidigare. Det har alltid varit något med bilderna, alla gånger har jag känt mig tvungen att titta igenom hela arkivet. Idag fastnade jag igen, det var ett bra tag sedan sist. Jag blev så fast att jag var tvungen och spendera minst en timme bara scrolla igenom hela sidan. Hon lyckades fånga något på bild, mer en själva bilden.
Något som alltid utstrålat en vacker form av styrka och värme för mig är hästar. Detta är något som är så svårt och få med på bild. Det här... det här får mig att vilja känna doften av häst, flyga runt i ridhuset och bara leva på den den där känslan, sekunderna eller minuterna av samspel, jag rider för att få känna dem.
Att rida ut i den smältande snön och känna solen i ryggen bara lugnt skritta ut helt här och nu.
Jag vet vilken människa jag blir när jag är utan hästarna för länge. En sak som ska sägas är att jag gillar henne inte. Jag känner knappt igen mig själv efter en vecka. I stallet är jag lugn. Jag vet vad som ska göras det är en fast punkt där jag har koll. Det är något ovanligt och kanske det enda stället där jag släpper allt. Det enda som kan jämföras är känslan jag får när jag tidigt på morgonen åker upp i liften högst upp i fjällen innan normala människor är vakna sätter mig där och bara ÄR. Fjälltoppar har också den förmågan och få mig lugn.
Min värd går i 110 km/h och det gillar jag men någon gång måste tåget stanna och vila lite. Den punkten är stallet, för mig i alla fall. Bara att vara där och strosa omkring gör mig lugnare.
